Juans grubblerier

Juans grubblerier.-

Sedan en tid tillbaka har jag funderat på hur var partimedlemmarnas deltagande på den tiden när jag var med i ungdomarnas kommunistiska partiet i Chile (JJCC).
Santiago är en väldigt stor stad med många olika stadsdelar (barrios), jag var då bara 17 år gammal och kunde nästan ingenting om politik, men alla ungdomarna i min stadsdel ville vara med i på lokal som kommunisterna hade i min ”Barrio El Salto”. De hade ett tennisbord där alla var välkomna att spela på, vi väntade i timmar för att få chansen att spela, men tiden gick fort för att det fanns också en förstärkare och högtalare som spelade den musiken som var aktuellt då. Självklar att det fanns fina tjejer också och man anordnade danser varje helg. Allt det där var mycket lockande plus att det var absolut förbjudet, hade våra föräldrar sagt, att vistas tillsammans med kommunister, detta gjorde ännu mer spännande att besöka lokalen.
Trots att vi inte kunde mycket politik fattade vi att vi skulle arbeta för ”El Frente Popular”. Det var inte svårt att första att Fronten var den rätta politiska koalitionen från vänster sidan som kämpade mot orättvisor och för arbetarnas bästa. Vårt jobb var att skriva med krita på El Saltos husfasader: ”Vota por Allende” eller helt enkelt, ”Viva Allende”.
Salvador Allende deltog i tre olika valkampanjer. Efter 12 år fick han styra landet, då var jag 29 år! De kommunistiska aktionsenheter fanns i alla hundratals stadsdelar i Santiago.
Organisationen var enormt!
Det var gamla tider med andra former att motivera folk att vara med och deltaga.

Häromdan hittade jag en bok med några analyser, boken heter ”Analys och passion” Tankar inför en ny tid. Ett inlägg som är mycket intressant är av Irene Wennemo som är utredare på LO. Hon säger bl. a., ”Det aktiva medlemskapet i ett parti bygger på en känslomässig relation till partiet. Att man har så starka känslor till partiet att man står ut med att dela ut flygblad på blåsiga perronger, störa människor som sitter djupt försjunkna i tv soffan genom att knacka dör eller sitta igenom ändlösa möten när man kan vara på landet med ungarna.”
Wennemo undrar om vad kommer att hända i framtiden när alla partier tappar medlemmar och samt påminner oss om att den svenska demokratin bygger på partierna och att partiernas politik ska formas av medlemmarna. Hon påstår att den negativa utvecklingen inte stannar. Partierna försöker hitta nya former för att förändra situationen men det hjälper inte, enligt Wennemo.
Hon säger också: ”Det finns inga signaler om att det politiska engagemanget har minskat. Människor är intresserade att påverka sin omvärld, men man verkar inte längre se partipolitiken som en kanal för att göra detta. De politiska lösningar verkar inte heller vara i någon kris. Det finns fortfarande ett starkt stöd för det är de gemensamma lösningarna, d.v.s. de politiska som kan lösa våra problem. Det finns ett starkt stöd för att man ska ta ut relativt höga skatter för att använda till sådant som vi beslutar om gemensamt - sjukvården, pensionssystemet, omsorgen och skolan”

Men hur kan vi engagera våra medlemmar att komma tillbaka till våran lokal? Kan vi inte göra ett försök till och hitta nya former? Ju då, vi ska inte ge upp, tycker jag. Vi ska inte köpa något tennisbord men, jag föreslår följande: Öppna lokalerna! Anordna konferenser! Visa DVD filmer oh diskutera dem med en kopp kaffe i handen! Bygga bloggar! Sända närradio! Aktivera kaféer! Utrusta lokalerna med ett par datorer med tillgång till internet! Måla om lokalerna! Modernisera! Ta hand om våra nya medlemmar! Ett antal nyhet blad för att dela ut i stan!
Vi måste synas och höras!

Juan Pérez L.